NUR GOOGLE WEISS, WER DU WIRKLICH BIST…

Bist du immer ehrlich? Sagst du deinen Freunden wie es dir wirklich geht?

Laut einem Zeitungsartikel einer schwedischen Zeitung lügen wir bei sozialen Medien und malen das perfekte Bild auf. Bei Google jedoch suchen wir Antworten zu unseren wahren Problemen. Was mich daran wirklich geschockt hat, ist die Tatsache, wie viele Menschen eigentlich sterben wollen. Viele Menschen sind so unglücklich über ihre Lebenssituationen, dass sie sich keinen anderen Ausweg mehr wissen.

Ich weiss wie es sich anfühlt wenn man nicht mehr leben möchte, denn ich war auch mal an diesem Punkt. Meine Gedanken darüber habe ich jetzt in einem neuen Video zusammengefasst und möchte dich inspirieren dir das einmal anzuschauen.

Einen Ausschnitt aus dem Artikel habe ich dir unten mit Google Translate übersetzt.

Falls du es nicht glaubst, dann mach selbst einmal den Test und gib bei Google die Worte ein: „Ich will“, oder „Ich will nicht mehr“.

Lass uns gemeinsam mehr Freude, Spass und Liebe in die Welt senden. Mir hat die Umstellung zu einer veganen Rohkost so viel mehr Lebensfreude, Spass, Energie, Mut und Selbstbewusstsein gebracht. Ich kann es nur jedem ans Herz legen das einmal auszuprobieren.

Falls es dir gerade nicht so gut geht, möchte ich dir sagen: „Du bist wertvoll. Du bist einmalig. Du bist liebenswert. Und du zählst!“. Fühl dich ganz lieb gedrückt und denke daran, es gibt IMMER einen Ausweg.

Alles liebe, deine Maria 

 

 

Nur Google weiß, wer Sie sind

Wenn wir auf Facebook gerne ein individuelles Bild von uns selbst malen, dann sind  wir ehrlicher, wenn wir zu Google gehen. In einem neuen Buch findet Seth Stephens-Davidowitz, ehemaliger Computeranalyst bei Google, dass das kleine Suchfeld auf dem   Bildschirm zur modernen Zeit der Backe geworden ist.

Insgesamt scheinen die Leute in sozialen Medien wie Facebook sehr glücklich mit ihrem Leben und ihren Entscheidungen zu sein. Ihr Partner ist der Beste und Beste. Die süßesten Kinder, absolut fantastisch. Das Leben spielt, der Tisch ist still und die Karriere wird schmelzen.

Wenn Sie stattdessen Google verwenden, wird das Bild anders. Die Person in dem Suchfeld schreibt die Wörter "Ich will" als den ersten Vorschlag der populären Suchen, erhalten die Option "sterben". Das ist es, was die meisten Schwedisch sprechenden Menschen - die Google manchmal "etwas wollen" wollen - wollen. Nicht "Tierarzt werden" oder "Deinen eigenen Mond haben". Sondern "zu sterben". Natürlich gibt es einen alten Punk-Song von KSMB namens "Ich will sterben". Suchen die Leute danach? Nein. Schreiben Sie stattdessen "Ich will nicht", also wird der erste Vorschlag "leben" sein.

Die Leute scheinen auch nicht so glücklich mit dem Rest der Welt zu sein. "Mein Freund ist" ... hässlich, deprimiert, langweilig, gemein. "Meine Freundin ist" ... hässlich, deprimiert, schwanger, fett. "Mein Mann ist" ... deprimiert, betrügen, schwul, gemein. "Meine Frau ist ..." untreu, hässlich, schwanger, geisteskrank. "Mein Mann und ich" ... haben nichts gemeinsam. "Meine Frau und ich" ... haben nichts gemeinsam. "Mein Partner" ... hat keinen Sexualtrieb. "Mein Typ will" ... nicht mit mir zu liegen. "Mein Mädchen will" ... nicht zu lügen. "Meine Ehe ist" ... tot. "Mein Job ist" ... zu hart, langweilig, zu stressig, bedeutungslos. "Mein Chef ist" ... ein Psychopath. "Mein Kind" ... schlägt mich ist hässlich. "Meine Tochter ist" ... hässlich, fett. "Mein Sohn ist" ... schwul, hässlich, Psychopath. "Ich bedauere, dass ich" ... Kinder zur Verfügung gestellt habe. "Ich bereue meine" ... Kinder.

In den sozialen Medien zeigen wir unser Äußeres. Für Google erkunden wir unser Inneres. Das heißt, Seth Stephens-Davidowitz, ein ehemaliger Computeranalyst bei Google, in dem faszinierenden Buch "Jeder lügt: Big Data, neue Daten und was das Internet uns darüber sagen kann, wer wir wirklich sind" (Harper Collins). Nach vielen Jahren des Drehens und Anschaltens der großen Datenmengen, die Google, Facebook und andere Internetseiten von ihren Nutzern sammeln, ist er genau das, wozu er gekommen ist: Alle lügen.

Die Leute lügen darüber, wie viel sie trinken, wie oft sie üben, welche Bücher sie gelesen haben, wie oft sie Sex haben und wofür sie wählen. Sie lügen für Freunde, Kinder und Eltern, für Ärzte und Führungskräfte, für ihre Teamkollegen und für sich selbst. Das einzige, worüber sie ihre Geheimnisse preisgeben, ist Google. Das kleine rechteckige Suchfeld auf dem Bildschirm ist zur modernen Flut der Neuzeit geworden, zum anonymen Ort, an dem wir mit unseren Geständnissen, düsteren Trieben und geheimen Anfragen gehen.


Fabian Kastner

Autor und Literaturkritiker
 
 
 Originalartikel einer schwedischen Zeitung (svd):

Bara Google vet vem du innerst inne är

Om vi på Facebook gärna målar upp en tillrättalagd bild av oss själva, är vi desto mer ärliga när vi går in på Google. I en ny bok konstaterar Seth Stephens-Davidowitz, före detta dataanalytiker på Google, att den lilla sökrutan på skärmen har blivit den moderna tidens biktbås.

På sociala medier som Facebook verkar människor överlag väldigt nöjda med sina liv och livsval. Deras partner är snyggast och bäst. Ungarna gulligast, helt fantastiska. Livet leker, bordet står dukat och karriären går som smort.

Om man i stället vänder sig till Google blir bilden en annan. Den som i sökfältet skriver in orden ”jag vill” får som första förslag på populära sökningar upp alternativet ”dö”. Detta är alltså vad de flesta svensktalande människor – som någon gång anförtrott Google att de ”vill” något – vill. Inte ”bli veterinär” eller ”ha en egen måne”. Utan ”dö”. Visserligen finns det en gammal punklåt av KSMB som heter ”Jag vill dö”. Är det den som folk letar efter? Nej. Skriv i stället ”jag vill inte” så blir det första förslaget ”leva”.

Människor verkar heller inte så nöjda med tillvaron i övrigt. ”Min pojkvän är” … ful, deprimerad, tråkig, elak. ”Min flickvän är” … ful, deprimerad, gravid, tjock. ”Min man är” … deprimerad, otrogen, gay, elak. ”Min fru är” … otrogen, ful, gravid, psykiskt sjuk. ”Min man och jag”… har inget gemensamt. ”Min fru och jag” … har inget gemensamt. ”Min partner” … har ingen sexlust. ”Min kille vill” … inte ligga med mig. ”Min tjej vill” … inte ligga. ”Mitt äktenskap är” … dött. ”Mitt jobb är”… för svårt, tråkigt, för stressigt, meningslöst. ”Min chef är” … en psykopat. ”Mitt barn” … slår mig, är fult. ”Min dotter är”… ful, tjock. ”Min son är” … gay, ful, psykopat. ”Jag ångrar att jag” … skaffade barn. ”Jag ångrar mina” … barn.

På sociala medier visar vi upp vår utsida. För Google blottar vi vårt inre. Det menar Seth Stephens-Davidowitz, en före detta dataanalytiker på Google, i den fascinerande boken ”Everybody lies: Big data, new data, and what the Internet can tell us about who we really are” (Harper Collins). Efter att i många år ha vänt och vridit på de stora datamängder som Google, Facebook och andra internetsajter samlar in av sina användare så är det just detta han kommit fram till: alla ljuger.

Människor ljuger om hur mycket de dricker, hur ofta de tränar, vilka böcker de har läst, hur ofta de har sex och vilka de röstar på. De ljuger för vänner, barn och föräldrar, för läkare och chefer, för sina livskamrater och för sig själva. Den enda som de avslöjar sina hemligheter för är Google. Den lilla rektangulära sökrutan på skärmen har blivit den moderna tidens biktbås, den anonyma plats dit vi går med våra bekännelser, dunkla drifter och hemliga begär.

Om vi inte längre tänder på vår partner, vem tänder vi då på? Svaret överraskar. ”Jag tänder på min” … son, pappa, mamma, syster. Oavsett hur man formulerar frågan blir förslagen lika förskräckande. På svenska ligger ”son” i topp, på engelska ”mamma”. Det verkar alltså som att Freud inte var helt ute och cyklade ändå. Visserligen har sökningar på Google ofta en dragning åt det skamliga och förbjudna, och detta slags sökningar är heller inte särskilt många till antalet. Men nog förvånar det att de incestuösa googlingarna helt utkonkurrerar alla andra tänkbara kandidater: grannen, chefen, sekreteraren, någon? Nej. Bilden bekräftas också av världens största porrsajt, Pornhub, där hela 16 procent av alla sökningar är efter filmer med incestuösa teman.

Stephens-Davidowitz ger detta som ett exempel på hur sökdata kan användas för att pröva teorier som tidigare inte gått att falsifiera. På samma sätt som teleskopet och mikroskopet revolutionerade naturvetenskaperna, menar han, kommer nätet att göra de humanistiska och samhällsorienterade vetenskaperna till ”riktiga vetenskaper”.

Om författaren ger Freud rätt vad gäller Oidipuskomplexet, så underkänner han drömanalysen. Har drömmar om gurkor och bananer något med omedvetna sexuella önskningar att göra? Stephens-Davidowitz lät analysera data från Shadow, en populär app som låter människor katalogisera sina drömmar. Analysen visade att bananer är den näst vanligaste frukten i drömmar. Det är också den näst mest konsumerade frukten. Gurkor är den sjunde vanligaste grönsaken i drömmar, och den sjunde mest konsumerade grönsaken. På samma sätt med alla andra livsmedel. Allra mest drömmer vi om vatten, helt enkelt för att det är vad vi konsumerar mest av. Symboliken är något vi själva läser in. På ett lika enkelt och kreativt sätt avfärdar han Freuds berömda felsägningar.

Nästa Freud kommer att vara dataanalytiker, tror Stephens-Davidowitz. Nästa Nietzsche, Marx och Foucault likaså. Lika påtaglig som författarens entusiasm över den nya teknikens möjligheter är hans frustration över att sociologer, psykologer och beteendevetare envisas med att hålla på med gamla mossiga enkätundersökningar med några hundra eller tusen svarande. Att människor hellre än ärligt försöker svara ”rätt” vid intervjuer och undersökningar med frågeformulär, också när enkäterna är anonyma, är ett välkänt problem. Det gör till exempel opinionsundersökningar väldigt otillförlitliga, vilket inte minst blev tydligt när Donald Trump kom till makten trots att alla siffror pekade på en promenadseger för Hillary Clinton.

Stephens-Davidowitz (som också är krönikör i New York Times) var en av få kommentatorer som inte blev överraskad av valresultatet. Han hade redan när Barack Obama valdes till president 2008 noterat hur sökningar på ordet ”nigger” sköt i höjden på Google. Medan alla traditionella undersökningar bedyrade att ras inte längre var en faktor i den amerikanska politiken, följde han hur hatet och mörkret spred sig över nätet. Just ”nigger” var också det sökord som bäst korrelerade med Trumps framgångar i de olika delstaterna.

Sådana avslöjande samband finns det gott om i ”Everybody lies”. Boken är en riktig bladvändare med små guldkorn på var och varannan sida. Mysterier saknas inte. (Varför är indiska män som tokiga i att bli ammade av sina fruar?) Mest handlar det om sex, porr och kroppsnojor.

Om man ska tro de traditionella undersökningar som görs om amerikaners sexvanor, så använder de varje år långt fler kondomer än det över huvud taget tillverkas. Betyder det att människor överdriver hur ofta de har säker sex? Kanske det. Men Stephens-Davidowitz lutar åt att de snarare överdriver hur ofta de har sex över huvud taget. På Google är det ett 16 gånger vanligare klagomål att en partner inte vill ha sex än att den inte vill prata. Intressant nog är det, tvärtemot den vanliga föreställningen om män som omättliga satyrer, dubbelt så många pojkvänner som flickvänner som saknar sexlust. Faktum är att det på Google är det vanligaste klagomålet på en pojkvän över huvud taget.

En orsak till detta kan, enligt Stephens-Davidowitz, vara den enorma osäkerhet som män uppvisar kring sina könsorgan. Män googlar fler frågor om sina penisar än om någon annan kroppsdel, rentav alla andra kroppsdelar sammantaget. Frågor om hur man kan förstora sin penis är långt vanligare än frågor om hur man stämmer en gitarr, lagar en omelett eller byter däck på bilen.

Kvinnor ställer nästan lika många frågor om sina underliv som män, men oron gäller då främst att de luktar: fisk, vinäger, lök, ammoniak, vitlök, ost, urin, bröd, svett, sopor och ruttet kött. Finns det fog för oron? Inte mycket. För både män och kvinnor gäller att de gör ungefär 170 gånger så många sökningar om sina egna könsorgan som om sina partners. Det verkar som att människor är så upptagna av att döma sina egna kroppar att de inte har ork att tänka på andras. På gott och ont, ska kanske tilläggas. Män söker lika ofta efter tips på hur de kan utföra oralsex på sig själva som på hur de kan ge en kvinna orgasm.

Undersökningar uppskattar andelen homosexuella män till två eller tre procent. Ändå utgör gayporr fem procent av alla porrsökningar på nätet. Vilket möjligen förklarar varför googlingen ”är min man gay?” åtminstone i USA är 13 gånger vanligare än den näst vanligaste frågan rörande en make: ”Är min man otrogen?” Andelen homosexuella kvinnor är svårare att uppskatta. Dels för att kvinnor konsumerar mycket mindre porr än män, men framför allt för att lesbisk porr är den överlägset mest populära genren i alla läger, uppskattad lika mycket av heterosexuella kvinnor och män som av lesbiska och bisexuella.

Mer överraskande är att hela 25 procent av alla kvinnliga besökare på Pornhub uttryckligen söker efter filmer med inslag av våld och förnedring av kvinnor. Stick i stäv med hur det brukar låta i debatten görs sökningar som ”extrem brutal gangbang”, ”offentlig förnedring” och ”skrikande gråtande analsex” mer än dubbelt så ofta av kvinnor som av män. En annan debatt som Stephens-Davidowitz ställer på huvudet är den gamla videovåldsdebatten. En samkörning av brottstatistiken med bioprogrammet visar att de enda filmer som ofelbart leder till mer gatuvåld är – romantiska komedier. Kanske helt enkelt för att de inte lockar unga våldsbenägna män till biograferna.

I jämförelse med traditionella mätmetoder har nätets stora datamängder fyra unika styrkor, menar Stephens-Davidowitz. De ger tillgång till nya typer av data, som googlingar och porrsökningar. Det är dessutom ärliga data. De visar vad människor faktiskt tänker och gör, inte vad de säger att de tänker och gör. De låter forskare zooma in på små demografiska och geografiska utsnitt av befolkningen. Och de möjliggör snabba, enkla och billiga kausala experiment.

Sådana experiment görs idag mest i kommersiellt syfte, och Seth Stephens-Davidowitz ger flera hårresande exempel på hur de data som finns om oss kan missbrukas av rovlystna algoritmer. Ändå ser han ljust på framtiden. Problemet är inte de stora datamängderna i sig utan hur de används, och de kan lika gärna användas för goda syften. Att samla in data om världens problem, menar han, är det första steget mot att lösa dem.

Fabian Kastner

Författare och litteraturkritiker

Hej Hej, Ich bin Maria und hier auf MoreRawfood zeige ich dir wie auch du mit Rohkost dein Leben rocken kannst. Hier findest du Artikel rund ums Thema gesunde Ernährung, Nachhaltigkeit und ein gesundes Leben. Wenn du mehr über mich erfahren möchtest dann folge mir gern bei Youtube und Instagram.

2 Comments

  • Antworten Dezember 28, 2017

    Vanessa

    Hm, das regt wirklich zum Nachdenken an. Danke für diesen Artikel,
    Vanessa

    • Antworten Dezember 31, 2017

      Maria

      Ja das hat es bei mir auch bewirkt. Alles liebe Maria

Leave a Reply